Sverigedemokraterna och denna diskussion
Hon blev uppmärksammad i "politisk inkorrekt" där jag läste runt lite där de också hyllat Paows inlägg om SD och massinvandringen. Det är förvånansvärt många som tänker rösta på SD, och jag som ska rösta för första gången i år är väldigt kluven, det här är stora frågor.
För det första tänker jag säga att ja, jag tycker att invandringen går för långt, att staten bör ta ansvar för alla de tar in, att de ska ha kurser i vanligt folkvett och språk, "det här är eran syn på kvinnor, här är vår".
Och jag har tänkt mycket på det här under min uppväxt och pratat mycket om det. Jag har sett mig omkring i stan, jag har sett de hemlösa i stan, ALLA är svenskar. Alla de jag har sett i alla fall, om man inte räknar med de jag såg i Örnsköldsvik, om de nu räknas. Jag och mamma skulle in i garaget under Ica i stan och såg en liten pojke med dragspel och det knep till i mitt hjärta, han var invandrare. Det var förresten plötsligt de flesta i denna lilla sportstad i mitten av Sverige, så jag hade redan räknat ut att massinvandringen börjar vandra uppåt i Sverige. Sen åker vi lite utanför stan till ett större matställe, Öviks motsvarighet till Ica Maxi. Där sitter en äldre invandrarman som också spelar dragspel, samma jävla trudelutt som ungen spelade mitt i stan. Då lade jag märke till en sak till. Dragspelet ser splitternytt ut, det är fräscht och blankt. Och jag tror fan att ungens var lika jävla fint. Hur går det ihop?
Och varför ska vi ta in fler invandrare när inte ens svenskarna har någonstans att bo i dagens läge?
Alla, svenskar såsom invandrare, bör ha någonstans att bo innan vi kan ta hand om fler människor! Vi måste fixa Sverige innan vi kan hjälpa andra länder!
Å andra sidan tänker jag på "blatte-iv" i min skola. De där som alltid tystnar när man går förbi, sen frustar av skratt och säger något på deras språk, så att jag inte kan förstå. Klart man blir paranoid. Vad säger de, att de skulle gärna vilja knulla svennehoran? Så jag började avsky dem av hela mitt hjärta, kasta hatiska blickar. Jag fick sen genom Friends kontakt med Ali som gick i denna klass, en kille som kommit själv till Sverige och lämnat hela sin familj kvar i sitt land för att få gå i skolan. Jag frågade honom varför de betedde sig så, varför jag som har accepterat dem som helt normala människor blir behandlad som smuts. Han såg skamsen ut och förklarade på sin knaggliga svenska att det är så svenskarna behandlar dem, så de har uppfattat att alla är så. Men han bad dem att sluta, men skadan var redan skedd. Hatet hade börjat. De började istället skratta åt honom också, att han var vän med en av dessa idioter.
Så å andra sidan, att bli kallad svennehora, fitta även fast man är oskyldig, är det en annan svensks verk? Behandla folk som du själv vill bli behandlad sägs de, kanske finns det invandrare som kommer hit med öppna ögon, ser fram emot att lära känna den andra kulturen, söker efter att acceptera OCH att bli accepterad. Men istället för att bli accepterad och få lära sig mer, blir invandraren hatad, får glåpord kastade sig på sig, och förstår inte vad h*n gjort fel.
Är vi alltid så mycket bättre?
På Graniten där jag bor finns GranitLivs. Den ägs av koreaner/whateverasiater som också har jävligt knagglig svenska. När jag blev typ "stammis" där började de prata mer med mig, fråga om mina katter då jag köpte kattmat ofta, fråga hur jag bor, vem jag är. De visade sig vara tio gånger så trevliga än flera svenska ungdomar jag mött.
Å andra sidan, igen, så har min bror som är personalchef på en Rusta berättat att kanske åtta av tio zigenare som kommer in i affären plockar på sig saker under kjolarna....
Jag vet inte vad jag ska tycka, för jag har mött flera invandrare som kämpar på trots motgångarna och som faktiskt behandlar folk som de själva vill bli behandlade. Sen finns det gamla hundar som inte vill lära sig sitta.
Puss på er! <3
"Puuuuuss heeeeej!"
Vissa är jättelångsamma, vissa (som jag) envisas med att säga puss hej till rätt och fel människor, vissa hejdå blir jättetveksamma, utdragna och pinsamma.
Jag har främst tänkt på det med min familj. Allas sätt att säga hejdå är typ likt deras personlighet på något sjukt sätt.
Ta min yngsta bror som exempel, den första av oss som drog sig undan mamma och inte ville ha en godnattpuss liksom. Han tycker inte om sånt slisk inom familjen. Kinden gick bra. IBLAND. När man säger "puss hej!" till honom (vilket jag alltid gör) så blir det ett "hejhejhejhejhejhej.." tillbaka. Som att han egentligen bara vill säga "men sluuuuuuta nuuuu".
Sen har vi min äldsta bror, han är alltid så glad och munter och besvarar gärna en kram, han är mysgo helt enkelt. Så när jag slänger ur mig "puss hej!" besvarar han det muntert. Aw, man blir så glad. Det som gör det speciellt dock är att han alltid säger "puss heii!" typ. Nästan lite för muntert.
Min syster låter ganska exakt som mig. She's boring.
Mamma med.
Pappa däremot med hans bekräftelsemania, han säger först "älllskar diiiig", väntar på svar, sen "puss! (... väntar på svar) heeeeeeeej!". Det är skitjobbigt att säga hejdå till honom, för det tar alltid typ fem minuter. Jag älskar att prata i telefon men där går gränsen..
Näe, kanske ska man logga ut och sätta igång med det tråkigaste arbetet ever - "The Cultural life of Sweden". Hur blev engelska så jävla tråkigt, det som var mitt favoritämne? Kan det ha att göra med att läraren är så jäkla tråkig och att han har en röst man somnar av? Eller är det att uppgifterna är så tråkiga? I believe both...
Puss på er! <3
Nu ska Kickan få hjälp från en jurist.
Okej, som jag har tjatat om så har ju jag och min pappa bråkat och han vill göra ett faderskapstest, för (and I quote) "han kan inte ha ett så elakt barn".
Okej, fine.
Mamma säger att han är min pappa, och vem vet inte bättre än min egen mamma? För att vara ärlig och kanske lite äcklig tror jag inte hon har haft sex med särskilt många, hon är helt enkelt inte den sorten. Kanske är det för att hon är min mamma, men det tror jag inte. Hon är helt enkelt en pålitlig kvinna, hon är inte otrogen. Jag tror i alla fall på henne.
Men sak samma, sluta skriva om såånt Kickiiii...
Anyways! Min far gjorde då mig väldigt upprörd när han skrev "jag har väntat på dagen du fyller arton, för nu kan du inte neka att göra ett faderskapstest", sen hänvisade han till någon paragraf (SFS 1996:1030 för er intresserade). WHAT? Ska det inte vara tvärtom? Är det inte nu jag kan säga att jag ger blanka fan i vem som är min pappa eftersom jag nu är min egen vårdnadshavare? Well, tydligen inte. Inte enligt papsen! Kanske är det så att jag inte har någon rätt att neka eftersom han betalar underhåll osv, och jag har egentligen ingenting emot att ens göra det! Skulle vara jätteroligt att få det på papper att han faktiskt har ett så satans elakt barn. Hell yeah!
Men samtidigt vill jag ju veta mina rättigheter. Så jag ringde upp en av morsans gamla vänner från landet som sysslat med typ allt inom juridik. Han sa att han skulle kolla upp det och sen ringa upp mig. :D
Egentligen skulle det faktiskt vara jätteroligt att totalvägra göra testet bara för att det skulle bli en seriösare affär, bara för att jävlas. Men det känns lite onödigt, det kan ju dras upp i tingsrätten och allting..
Nog för att jag är "elak" (egentligen är jag bara jävligt envis, någonting jag nog ärvt av just min pappa) men jag är inte så jävlig.
Puss på er! <3
Kort och snabbt.
Jag låg i min egna säng, under ett nytt varmt täcke med min älskling bredvid mig och min älskade, älskade kissekatt som låg och spann på min bröstkorg.
Ni vet det där ordspråket.. There's no place like home? Home is where the heart is?
Oavsett vad jag har sagt så tror jag på det. Nu gör jag det.
Mammas hem kommer alltid vara mitt hem så länge hon alltid älskar mig. :)
Which she always will! Hon är inte som pappa liksom, som påstår nu efter arton år att han inte är min pappa, för andra gången. Han säger också att han inte älskar mig och att om det framkommer att jag inte är hans barn (han sparar ihop till ett faderskapstest) så kommer mina syskon vända ryggen till mig, för det finns inga släktband då. VISST, för vi har ju inte blivit burna av samma mamma eller växt upp tillsammans. :D
In fact, I don't think they would care.
Family before all. :)
Puss på er! <3
And yet we stay together.
Ett scenario:
Flicka går runt och tänker på pojke hela dagen. Tänker att hon har en fucking jävla skitdag men allt blir bättre när hon kommer hem och får krama den hon älskar mest.
Pojke jobbar och sliter och är trött, men försöker vara trevlig mot sina arbetskamrater.
De kommer hem, flicka har förberett middag och tvättat och diskat. Pojke slänger sig i soffan och börjar skylla allt på flicka och klagar på maten, säger att hon gör saker fel.
Jaja jättedramatiskt. Men ni fattar. Jag försöker alltid, oavsett vad, försöka vara trevlig och glad när han kommer hem, för jag vill bara göra honom glad. Men om han bara är det minsta trött så går allt ut på mig, han är hur trevlig som helst mot ALLA ANDRA men jag får ta all skit, han är alltid otrevlig, jag fattar inte.
Men det här, mina vänner, måste vara det som kallas kärlek. För oavsett hur jävlig han är och hur mycket jag faktiskt SLAVAR ibland så älskar jag honom, och stannar kvar. För jag kan inte längre tänka mig ett liv utan honom. Och även om han aldrig ber om ursäkt och hatar mig nästan när jag gråter så säger hans kramar på kvällen mer än allt han sagt under hela dagen.
That's it.
Låter det sorgligt?
Det är det inte.
Hade jag plågats av det hade jag inte suttit här och skrivit om min pojkvän, för då hade jag inte haft någon. Och sen, för att vara ärlig, så får han säga vad han vill. Jag älskar honom, och jag älskar mig själv. Och ni som känner mig vet att jag är expert på självtröstning, så lite ledsamhet hit eller dit, who gives a fuck..
I övrigt? Ska ha mens snart och vi är jättefattiga, jag har en cigg kvar och ska leva på den i två timmar om jag stannar på den här lektionen, vi gör absolut ingenting. Jag försöker fixa en reunion i helgen för tjejerna från nian, men ingen verkar peppad förutom några stycken.. We'll see.
Puss på er! <3
Who's kinda cute and who's just a mess.
Om det något jag absolut ÄLSKAR så är det att leta igenom mitt stora låtarkiv och rota fram det där riktigt gamla och härliga som brukade göra mig så glad och full av självförtroende. Livet var så lätt då, även om jag inte tyckte det då, men det var mer okomplicerat. Man mådde dåligt, ja då gjorde man bara det. Behövde inte finnas någon exakt anledning. Var man glad, ja då var livet fucking underbart och alla skulle veta hur jävla lycklig man var (därför blev jag känd som det skrikande emo't.. När jag väl var på det humöret)..
Jag tror jag har en smärre åldersnoja. Inte så mycket för att jag börjar bli gammal, eller typ "SHIT jag har ju nästan rynkor!" utan snarare... "Hjälp, jag är snart inte tonåring längre".
Visst, jag vet att jag var tidig med att flytta ut och grejer och alldeles för tidig för att vara hemmafru. Det är för tidigt med att gå upp tidigare på morgonen bara för att slänga in en tvättmaskin! Men ändå, jag gör det för jag vet att jag måste ta ansvar, då ingen annan gör det.
Men jag vill inte alltid ta ansvar. Jag vill kunna krypa hem till mamma ibland och snacka skit om alla i skolan och säga "men de fattar ju verkligen ingenting!". Och jag vill bara springa ut och festa, spy i ett dike och komma hem och ändå vara pigg dagen efter för att en fylla bestod bara av tre öl. Och jag vill känna att det är okej att vara omogen ibland, "jag är ju ändå bara tonåring"..
Det är svårt att växa upp. Och jag har växt hela mitt liv men inte insett det förrän nu. Jag är som den där jävla Britney Spears-låten nu.. Äntligen.. "Not a girl, not yet a woman".
Puss på er! <3
Under construction!
Det är lite det som har hänt.
Och eftersom jag inte är den bästa på bloggdesign kommer det säkert ta en jävla tid innan något är klart.
Thanks for the patience! <3
Puss på er! <3
Kicki "langar dissen". (The battle for the pie)
Nu ska jag berätta en rolig händelse. Minsann. Eller nja. Kanske inte så rolig men jag får försöka göra den lite munter då.
Igår var det lång håltimme igen, jag hade pluggat och kände mig grymt duktig, jag visste att jag skulle få gå hem tidigare från sista lektionen för att jag redan var klar med arbetet vi gjorde. Så jag sökte igenom min plånbok, väska, fickor, allting! Efter lite småpengar och skrapade ihop tolv kronor och trippade iväg till kaféterian för en bit paj. Yes! På vägen dit stötte jag på lite fordonare i min årskurs som skulle ha lektion i våran korridor och jag hälsade litegrann, fan vad lycklig jag var.. Mmm, pie...
Anyways. Så jag köper lite blåbärspaj och skuttar iväg lite lyckligt för att äta upp den i datasalen jag och mina kompisar satt i. Eller skuttar är kanske lite och överdriva, eftersom jag hade lite mycket vaniljsås så det nästan rann över, så jag gick så snabbt jag kunde och fokuserade mig bara på min paj. Väl tillbaka i våran korridor så möter jag på fordonarna igen, trevliga grabbar det där. Sen möter jag en annan grupp från den klassen, jag känner ingen av dem förutom mitt ex. Och honom ska jag fan inte hälsa på. Så jag bara går förbi, men inte förrän jag lyckats slänga en blick på en kille som är så läskig. Ska alltid stå och le mot mig så fort jag bara kollar åt hans håll. Och jag vet att han är så mot många tjejer, han är helt enkelt desperat. Och när han märker ögonkontakten säger han hej, högt och tydligt. Jag, som redan blivit jagad efter min paj, kastar en förvirrad blick på honom och tänker "HAN ÄR UTE EFTER MIN PAJ. SPRING" och skyndar på stegen. Efter några steg tänker jag att det är absurt, varför skulle han vilja ha min paj, han känner mig inte ens.. Desto större anledning att bara gå vidare, jag har ju min älskling hemma! Pojken hade väl suttit hemma och lagt varenda raggningsreplik han kunde hitta på minnet.
Och den stackars pojken skriker efter mig, "men skit it då!", jag har ju faktiskt dissat honom framför alla hans kompisar. Och de skrattade. :) Stackarn. Men jag njöt i alla fall av min paj!
För övrigt lagade jag en grym kycklig igår. Jag är the master of chicken in the kitchen nu. Och min älskade pojke sa att jag numera är den som alltid lagar kyckling hemma hos oss. Jag kan riktigt se framför sig hur han skickar runt sin matlåda på jobbet och vrålar stolt "min flickvän gör världens grymmaste kyckling! Hon kan inte göra mycket annat speciellt men den här kycklingen är som från en annan dimension!"
Jävlar vad stolt jag är.
Puss på er! <3
Daaaamn!
Förlåt! Förlåt för att jag är så seg på att uppdatera.
Först och främst, det gick bra på förskolan, ska komma tillbaka idag och fota. Och första besöket ledde såklart till en veckas förkylning. Shit happens.
För övrigt är jag typ fortfarande bakis idag. Jag var så jävla full på lördagen, men förvånadsvärt kommer jag fortfarande ihåg allting.. Kanske lite lodigt, men vi hamnade på Curres i alla fall. Men det kändes bra, jag var med människor jag älskar, jag såg flera bekanta ansikten, jag menar, hade vi aldrig gått till Curres hade jag inte fått en gratis bowling av Puffen! Ser man på. :)
Alla bara skrattar när jag säger att jag var på Curres, men jag är så jävla nöjd. Det spelade egentligen ingen roll vart vi hamnade för mig, så länge jag och mina syskon och mina älskade var med mig. Så blev det!
Puss på er kära människor! <3
