Fiifan, två inlägg på TVÅ DAGAR. I RAD.
Helt fucking otroligt. Men jag känner att jag måste skriva av mig, jag orkar inte prata om det men behöver ändå få ut det. Måste bara få ur mig det.
I tre dagar hade jag en lägenhet. Jag och Alex drömde ihop en inredning, vi kollade på möbler, priser och ritade upp den på papper och i vårat huvud, längtade till fredagen då vi skulle få se den och se våra drömmar på ett mer konkret sätt. Jag kunde dock aldrig skaka av mig en orolighet, och på fredagen kom den såklart. Då hade killen som bodde där fått kalla fötter och ville fundera ett par dagar till, jag fullständigt bröt ihop. För mig var det bara inte en lägenhet, det var ett HEM. Något jag har haft så lite av. Känner mig aldrig hemma, inte här, inte när vi bodde på Bollmoravägen, knappast hos pappa. Mitt barndomshem och lägenheten med Bobo, där hade jag hem. Negativa tänkaren som jag är antog jag att det inte skulle bli något alls, och på söndagen fick jag ju det bekräftat, de ska bo kvar. Jag är helt knäckt. Vi hade familjemiddag i söndags och jag skulle berätta för hela familjen samtidigt, mamma visste ju såklart, det blev ju inget av det, orkade inte ens berätta att jag hade en chans men förlorade den, jag vill verkligen inte prata om det!
Jag vet bara inte vad jag ska göra nu, det här har helt brutit ner mig, jag har ingen energi överhuvudtaget, inget engagemang, ingen lust. På mina lediga dagar sitter jag hemma och gör ingenting, på jobbet fungerar jag på automatik och på kvällarna ligger jag bara ner och vill sova, hela tiden. Orkar inte betala räkningar (har ju dock tid till efter den 25'e), orkar inte kolla på julklappar, orkar inte sminka mig och träffa folk, verka glad. Igår gjorde jag det, tvingade till mig att vara så glad jag kunde, det slutade med att jag nästan la mig ner och sov på en gång när vi kom hem. Jag vet inte vart jag ska ta vägen nu, ska jag och Alex fortsätta på det här dumma sättet som vi gör nu, han ringer mig när han är påväg hem eller redan hemma och vi går hem till honom där jag känner mig som en påträngande "gäst" och sitter inne på hans rum vid varsin dator. I ett eget hem kan jag i alla fall pyssla, fixa, sätta mig vid TV'n och välja vilken kanal jag vill. Det får jag ju inte ens här hemma.
Bara det där med att slippa tänka på alla andra, slippa ha hänsyn till de som bor i rummet bredvid hela tiden, vara tyst och inte höras så mycket för att jag stör. Jag bara stör. Fan alltså.
I tre dagar hade jag en lägenhet. Jag och Alex drömde ihop en inredning, vi kollade på möbler, priser och ritade upp den på papper och i vårat huvud, längtade till fredagen då vi skulle få se den och se våra drömmar på ett mer konkret sätt. Jag kunde dock aldrig skaka av mig en orolighet, och på fredagen kom den såklart. Då hade killen som bodde där fått kalla fötter och ville fundera ett par dagar till, jag fullständigt bröt ihop. För mig var det bara inte en lägenhet, det var ett HEM. Något jag har haft så lite av. Känner mig aldrig hemma, inte här, inte när vi bodde på Bollmoravägen, knappast hos pappa. Mitt barndomshem och lägenheten med Bobo, där hade jag hem. Negativa tänkaren som jag är antog jag att det inte skulle bli något alls, och på söndagen fick jag ju det bekräftat, de ska bo kvar. Jag är helt knäckt. Vi hade familjemiddag i söndags och jag skulle berätta för hela familjen samtidigt, mamma visste ju såklart, det blev ju inget av det, orkade inte ens berätta att jag hade en chans men förlorade den, jag vill verkligen inte prata om det!
Jag vet bara inte vad jag ska göra nu, det här har helt brutit ner mig, jag har ingen energi överhuvudtaget, inget engagemang, ingen lust. På mina lediga dagar sitter jag hemma och gör ingenting, på jobbet fungerar jag på automatik och på kvällarna ligger jag bara ner och vill sova, hela tiden. Orkar inte betala räkningar (har ju dock tid till efter den 25'e), orkar inte kolla på julklappar, orkar inte sminka mig och träffa folk, verka glad. Igår gjorde jag det, tvingade till mig att vara så glad jag kunde, det slutade med att jag nästan la mig ner och sov på en gång när vi kom hem. Jag vet inte vart jag ska ta vägen nu, ska jag och Alex fortsätta på det här dumma sättet som vi gör nu, han ringer mig när han är påväg hem eller redan hemma och vi går hem till honom där jag känner mig som en påträngande "gäst" och sitter inne på hans rum vid varsin dator. I ett eget hem kan jag i alla fall pyssla, fixa, sätta mig vid TV'n och välja vilken kanal jag vill. Det får jag ju inte ens här hemma.
Bara det där med att slippa tänka på alla andra, slippa ha hänsyn till de som bor i rummet bredvid hela tiden, vara tyst och inte höras så mycket för att jag stör. Jag bara stör. Fan alltså.
Hej igen.
Fyy vad jag är dålig på det där med att blogga, vilket är synd, jag skulle ju egentligen vilja vara en sån där strukturerad person som har inspiration nog till att sno ihop ett inlägg om dagen, som folk tycker är intressant och vill läsa om. Kanske nästa blogg... Dock har jag tänkt så de andra två gångerna jag bytt blogg, det gick sisådär... Var ganska aktiv i något år sådär sen lessna man, egentligen rätt tråkigt. Men när man ibland råkar bli alldeles personlig i bloggen och sen slutar berätta adressen för folk av just den anledningen så är det ju inte konstigt om man har typ två läsare. Hej, Tessan och Sol. Hemskt mycket hej och tack för att ni tittade förbi!
Alltså jag har tänkt mycket på vad jag egentligen vill med livet och vart jag är påväg, vad vill jag bli? Jag vill ju egentligen vara som sagt, intressant och strukturerad, när jag egentligen är flummig och hit och dit och upp och ner. Jag är överallt och ingenstans, på samma gång, men jävligt snabb på att dra ett dåligt skämt, i tid och otid. Men inte fan kan jag bli komiker, jag skulle bara stå uppe på scenen och skratta åt mig själv.. Toorrboooll...
Men jag önskar jag var kreativ! Jag önskar att jag kunde måla kanske, sjunga och spela piano riktigt vackert. Men jag har så korta fingrar att jag måste vara överallt på tangentbordet för att ens kunde skriva det här inlägget. Och jag sitter på en laptop.
Något jag har funderat mycket över senaste veckan är ju dock skrivandet, helt fullständigt seriöst. Jag har alltid haft talet och stavningen down, okej att jag snubblar över mina egna ord när jag talar, säger fel och biter mig själv i tungan i tid och otid (främst otid), men skärper jag mig kan jag få ur mig logiska ord då och då, väldigt ofta förvånar jag mig själv faktiskt, sorgligt nog, jag som är så jävla bra när jag bara lägger manken till!!
Idén till skrivandet kom ju dock upp på ett lite tragiskt sätt (tanken kom upp igen ska jag väl säga, har skrivit hela mitt tonårsliv och nog innan det också), efter ett försök till dirty-talk blev reaktionen att jag borde skriva sexnoveller typ. Yeas honey, sätter mig vid datorn dirr. Thank yoooou..
Men han kanske har rätt. Inte om just sexnoveller.. Fan vad pinsamt om det skulle bli seriöst.. "Jaa mamma, jag har fått en bok såld! Du får aldrig någonsin läsa den!". Men minns min svenskalärares frustration, för om jag bara lämnat in uppgifterna i tid hade jag fått MVG utan större ansträngning. Jag minns min bildlärare som fick små texter till mina fula klotterteckningar, fick tillbaka som svar "du är ju riktigt bra på att förmedla känslor i alla fall, men nå VG i bild blir det nog inte..", sen skällde jag på henne då läraren vi hade precis innan henne i princip lovade mig ett VG för han tyckte jag var fenomenal, då fick jag ju det. Hehehehe. Men det var inte det detta skulle handla om!
Så, jag kan måla upp bilder och miljöer och känslor med ord, rätt så bra. Jag vet att jag kan det, jag har drama ut i fingerspetsarna (märker ni det, kära ni?), och jag har talet och stavningen (lite slarvfel sådär), men... Sen efter det? Vad fan ska man skriva om, ska det bli seriöst? Det enda jag känner att jag vill skriva om, det är mig, jag känner att jag har så mycket tankar och funderingar att skriva om, allt jag varit med om och tänker vill jag delge, jag vill bara öppna folks ögon och få dem att upptäcka nya saker. Kan jag göra det i fiction kanske?... För tbh, mitt liv ain't that interesting. Note to self, måste sluta med svenglish hela tiden.
Alldeles för långt inlägg!! Jag måste typ skaffa en anonym blogg så länge där jag kan skriva ut alla mina funderingar, kanske det. Nä, ni kommer nog inte få den.
Puss på er!! <3
