HEJ BLOGGLÄSARE!
Jag är speedad på övertrötthet, ska snart sova, måste bara dela med mig av min nya favoritblogg. Det är en tjej som jobbar på 118's nummerupplysning som bloggar om några av de sjuka samtalen de får. SJUUKT KUUUUL.
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.9555020
puss på er! <3
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.9555020
puss på er! <3
Och skolan är ju rolig...
Ja, här sitter man igen. Samma dator i samma gamla sal med favoritläraren. Samma gamla Pehr. Men just nu orkar jag inte lyssna på honom.
Dagarna börjar ju BRA! Igår skulle första lektionerna springa iväg. Och de sprang verkligen iväg, alltså blev den enda lektionen vi skulle ha (visserligen är den två timmar lång) inställd. Yaaay... Så det var bara att släpa sig hem igen. Och sova. Mmmmm. <3 Men med smink på, så råkade jag somna med linser i ögonen, ja vad kul. Det gjorde ont när jag vakna. :( Men jag har inget val, mina glasögon är för skeva för att jag ska kunna ha dem i skolan. TACK BROR! ;)
Så, igår blev hela dagen inställd. Idag hade vi etik och livsfrågor i X antal timmar i början på dagen. Varför X? För jag satt mest bara i en dvala, är gaaaalet trött nu när jag inte är van vid att vara uppe tidigt och sminka sig och så. Och sen var det två och en halvtimmas håltimme... Yeah, glad att jag bor nära skolan nu. Det blev hemgång för min del. Jag vandrade hemåt och ringde min älskling som fortfarande låg kvar i sängen och sa åt honom att hoppa upp så kunde han käka frukost samtidigt som jag käkade lunch. När jag kommer hem har han somnat om...
Vafan, tänker jag och hoppar upp på honom och frågar varför han inte är uppe. "Jag vill inte gå upp" grymtar han och vänder sig om, lägger kudden över huvudet och ja, det verkar som om han somnar om. Big sigh. Men äsch, jag älskar honom precis som han är.
Han kom i alla fall till slut upp och vi åt tillsammans (WOK för min del! <3 Yaaay!) sen var det nästan direkt iväg till skolan igen. Nu sitter jag här och lyssnar på random musik som spelas upp från andra datorer.
Fuck this. Ska spela bejeweled blitz. Faceboooooook! <3
Puss på er! <3
Dagarna börjar ju BRA! Igår skulle första lektionerna springa iväg. Och de sprang verkligen iväg, alltså blev den enda lektionen vi skulle ha (visserligen är den två timmar lång) inställd. Yaaay... Så det var bara att släpa sig hem igen. Och sova. Mmmmm. <3 Men med smink på, så råkade jag somna med linser i ögonen, ja vad kul. Det gjorde ont när jag vakna. :( Men jag har inget val, mina glasögon är för skeva för att jag ska kunna ha dem i skolan. TACK BROR! ;)
Så, igår blev hela dagen inställd. Idag hade vi etik och livsfrågor i X antal timmar i början på dagen. Varför X? För jag satt mest bara i en dvala, är gaaaalet trött nu när jag inte är van vid att vara uppe tidigt och sminka sig och så. Och sen var det två och en halvtimmas håltimme... Yeah, glad att jag bor nära skolan nu. Det blev hemgång för min del. Jag vandrade hemåt och ringde min älskling som fortfarande låg kvar i sängen och sa åt honom att hoppa upp så kunde han käka frukost samtidigt som jag käkade lunch. När jag kommer hem har han somnat om...
Vafan, tänker jag och hoppar upp på honom och frågar varför han inte är uppe. "Jag vill inte gå upp" grymtar han och vänder sig om, lägger kudden över huvudet och ja, det verkar som om han somnar om. Big sigh. Men äsch, jag älskar honom precis som han är.
Han kom i alla fall till slut upp och vi åt tillsammans (WOK för min del! <3 Yaaay!) sen var det nästan direkt iväg till skolan igen. Nu sitter jag här och lyssnar på random musik som spelas upp från andra datorer.
Fuck this. Ska spela bejeweled blitz. Faceboooooook! <3
Puss på er! <3
Kärlek.
Förvånad jag blir. Har inte skrivit på en månad och har fortfarande folk som flitigt besökt min blogg. Tack ska ni ha. <3
Dags att komma tillbaka igen då!
Kärlek. Vad hade jag inte gett för riktig kärlek för ett år sen. Jag letade runt i hela landet, var naiv, hoppades, drömde. Jag var så naiv och blind av drömmen att jag lät mig utnyttjas, om och om igen. Festerna tog på mig, jag sminkade över min desperation och skaffade ytliga kompisar men lät de aldrig komma in på skinnet. Jag tog på mig en fasad av iskallhet som sa att jag inte brydde mig, när hela jag skrek om att få en famn att gömma mig i. När jag inte hittade något tog jag vad som fanns, tillfällig närhet. Strulade med allt och alla, mina bästa vänner blev trötta på att höra om helgens senaste vildfest, med nya strul såklart, kille som tjej, vad brydde jag mig så länge jag fick byta saliv med någon.
Ew, jag vet.
När jag tillslut gav upp på den vilda jakten, slutade leta efter tillfällig närhet och tog det som jag visste var ett säkert kort, mitt ex. Vad spelar kärlek för roll då man bara blivit sviken om och om igen? Var så trött på att bli utnyttjad, ville bara ha någon snäll och förstående. Kanske visste jag att jag inte var kär i honom, kär i kärleken är de rätta orden. Kanske ville jag bara inte inse det själv. Var så trött på att alla runt omkring mig var så djävulskt lyckliga och fick fina killar som älskade dem och avgudade dem, när jag stod ensam kvar och kunde bara delge berättelser om de där tillfälliga som aldrig brytt sig om mig.
Hur kunde jag veta att kärleken fanns i kvarteret bredvid?
Det är som att vakna upp ur en dröm att skriva det här inlägget. Att faktiskt inse att jag lyckats hålla en kille vid min sida i lite över fyra månader, att jag har vågat visa mina värsta sidor, öppnat upp mig och berättat saker jag aldrig berättat för någon annan, att jag har vågat ge mig själv fullt ut till en människa jag känt så kort tid. För visst låter inte fyra månader som så länge. Men jag har redan dedikerat mig själv fullt ut till honom, som en blygsam present som man sträcker fram och säger "det är okej om du inte vill ha den, du kan lämna tillbaka den om du vill, jag har kvittot kvar".
Och istället för att öppna presenten med ett stelt leende gav han mig en varm blick och sa att han älskade den. Eller ja, mig. Eftersom i metaforen är jag presenten. You get it.
En vän frågade mig i början av vårat förhållande om jag verkligen ville ha en kille i sommar, strularnas årstid. Och jag tvekade inte när jag sa ja, jag vill ha just honom. Och jag har haft honom, hela sommaren för mig själv. Vi har bott tillsammans, lagat mat tillsammans, sovit tillsammans, vi har gjort allting tillsammans. Jag tog honom till och med upp till mitt landställe. Och jag är så stolt över honom, att jag har honom, och min mamma är så glad för min skull, hon tycker han är jättemysig. Och min bror tycker han är en skitkul grabb.
I slutändan av det här säkert jättelånga inlägget vill jag bara säga, jag är så jävla lycklig. Jag vaknar med en varm känsla inombords varenda morgon, och jag somnar med ett leende.
Jag älskar verkligen honom.
Puss på er. <3
Dags att komma tillbaka igen då!
Kärlek. Vad hade jag inte gett för riktig kärlek för ett år sen. Jag letade runt i hela landet, var naiv, hoppades, drömde. Jag var så naiv och blind av drömmen att jag lät mig utnyttjas, om och om igen. Festerna tog på mig, jag sminkade över min desperation och skaffade ytliga kompisar men lät de aldrig komma in på skinnet. Jag tog på mig en fasad av iskallhet som sa att jag inte brydde mig, när hela jag skrek om att få en famn att gömma mig i. När jag inte hittade något tog jag vad som fanns, tillfällig närhet. Strulade med allt och alla, mina bästa vänner blev trötta på att höra om helgens senaste vildfest, med nya strul såklart, kille som tjej, vad brydde jag mig så länge jag fick byta saliv med någon.
Ew, jag vet.
När jag tillslut gav upp på den vilda jakten, slutade leta efter tillfällig närhet och tog det som jag visste var ett säkert kort, mitt ex. Vad spelar kärlek för roll då man bara blivit sviken om och om igen? Var så trött på att bli utnyttjad, ville bara ha någon snäll och förstående. Kanske visste jag att jag inte var kär i honom, kär i kärleken är de rätta orden. Kanske ville jag bara inte inse det själv. Var så trött på att alla runt omkring mig var så djävulskt lyckliga och fick fina killar som älskade dem och avgudade dem, när jag stod ensam kvar och kunde bara delge berättelser om de där tillfälliga som aldrig brytt sig om mig.
Hur kunde jag veta att kärleken fanns i kvarteret bredvid?
Det är som att vakna upp ur en dröm att skriva det här inlägget. Att faktiskt inse att jag lyckats hålla en kille vid min sida i lite över fyra månader, att jag har vågat visa mina värsta sidor, öppnat upp mig och berättat saker jag aldrig berättat för någon annan, att jag har vågat ge mig själv fullt ut till en människa jag känt så kort tid. För visst låter inte fyra månader som så länge. Men jag har redan dedikerat mig själv fullt ut till honom, som en blygsam present som man sträcker fram och säger "det är okej om du inte vill ha den, du kan lämna tillbaka den om du vill, jag har kvittot kvar".
Och istället för att öppna presenten med ett stelt leende gav han mig en varm blick och sa att han älskade den. Eller ja, mig. Eftersom i metaforen är jag presenten. You get it.
En vän frågade mig i början av vårat förhållande om jag verkligen ville ha en kille i sommar, strularnas årstid. Och jag tvekade inte när jag sa ja, jag vill ha just honom. Och jag har haft honom, hela sommaren för mig själv. Vi har bott tillsammans, lagat mat tillsammans, sovit tillsammans, vi har gjort allting tillsammans. Jag tog honom till och med upp till mitt landställe. Och jag är så stolt över honom, att jag har honom, och min mamma är så glad för min skull, hon tycker han är jättemysig. Och min bror tycker han är en skitkul grabb.
I slutändan av det här säkert jättelånga inlägget vill jag bara säga, jag är så jävla lycklig. Jag vaknar med en varm känsla inombords varenda morgon, och jag somnar med ett leende.
Jag älskar verkligen honom.
Puss på er. <3
