disposableteen

Helt fucking otroligt. Men jag känner att jag måste skriva av mig, jag orkar inte prata om det men behöver ändå få ut det. Måste bara få ur mig det.

I tre dagar hade jag en lägenhet. Jag och Alex drömde ihop en inredning, vi kollade på möbler, priser och ritade upp den på papper och i vårat huvud, längtade till fredagen då vi skulle få se den och se våra drömmar på ett mer konkret sätt. Jag kunde dock aldrig skaka av mig en orolighet, och på fredagen kom den såklart. Då hade killen som bodde där fått kalla fötter och ville fundera ett par dagar till, jag fullständigt bröt ihop. För mig var det bara inte en lägenhet, det var ett HEM. Något jag har haft så lite av. Känner mig aldrig hemma, inte här, inte när vi bodde på Bollmoravägen, knappast hos pappa. Mitt barndomshem och lägenheten med Bobo, där hade jag hem. Negativa tänkaren som jag är antog jag att det inte skulle bli något alls, och på söndagen fick jag ju det bekräftat, de ska bo kvar. Jag är helt knäckt. Vi hade familjemiddag i söndags och jag skulle berätta för hela familjen samtidigt, mamma visste ju såklart, det blev ju inget av det, orkade inte ens berätta att jag hade en chans men förlorade den, jag vill verkligen inte prata om det!

Jag vet bara inte vad jag ska göra nu, det här har helt brutit ner mig, jag har ingen energi överhuvudtaget, inget engagemang, ingen lust. På mina lediga dagar sitter jag hemma och gör ingenting, på jobbet fungerar jag på automatik och på kvällarna ligger jag bara ner och vill sova, hela tiden. Orkar inte betala räkningar (har ju dock tid till efter den 25'e), orkar inte kolla på julklappar, orkar inte sminka mig och träffa folk, verka glad. Igår gjorde jag det, tvingade till mig att vara så glad jag kunde, det slutade med att jag nästan la mig ner och sov på en gång när vi kom hem. Jag vet inte vart jag ska ta vägen nu, ska jag och Alex fortsätta på det här dumma sättet som vi gör nu, han ringer mig när han är påväg hem eller redan hemma och vi går hem till honom där jag känner mig som en påträngande "gäst" och sitter inne på hans rum vid varsin dator. I ett eget hem kan jag i alla fall pyssla, fixa, sätta mig vid TV'n och välja vilken kanal jag vill. Det får jag ju inte ens här hemma.
Bara det där med att slippa tänka på alla andra, slippa ha hänsyn till de som bor i rummet bredvid hela tiden, vara tyst och inte höras så mycket för att jag stör. Jag bara stör. Fan alltså.