And yet we stay together.
Min pojkvän är väldigt underlig. VÄLDIGT underlig.
Ett scenario:
Flicka går runt och tänker på pojke hela dagen. Tänker att hon har en fucking jävla skitdag men allt blir bättre när hon kommer hem och får krama den hon älskar mest.
Pojke jobbar och sliter och är trött, men försöker vara trevlig mot sina arbetskamrater.
De kommer hem, flicka har förberett middag och tvättat och diskat. Pojke slänger sig i soffan och börjar skylla allt på flicka och klagar på maten, säger att hon gör saker fel.
Jaja jättedramatiskt. Men ni fattar. Jag försöker alltid, oavsett vad, försöka vara trevlig och glad när han kommer hem, för jag vill bara göra honom glad. Men om han bara är det minsta trött så går allt ut på mig, han är hur trevlig som helst mot ALLA ANDRA men jag får ta all skit, han är alltid otrevlig, jag fattar inte.
Men det här, mina vänner, måste vara det som kallas kärlek. För oavsett hur jävlig han är och hur mycket jag faktiskt SLAVAR ibland så älskar jag honom, och stannar kvar. För jag kan inte längre tänka mig ett liv utan honom. Och även om han aldrig ber om ursäkt och hatar mig nästan när jag gråter så säger hans kramar på kvällen mer än allt han sagt under hela dagen.
That's it.
Låter det sorgligt?
Det är det inte.
Hade jag plågats av det hade jag inte suttit här och skrivit om min pojkvän, för då hade jag inte haft någon. Och sen, för att vara ärlig, så får han säga vad han vill. Jag älskar honom, och jag älskar mig själv. Och ni som känner mig vet att jag är expert på självtröstning, så lite ledsamhet hit eller dit, who gives a fuck..
I övrigt? Ska ha mens snart och vi är jättefattiga, jag har en cigg kvar och ska leva på den i två timmar om jag stannar på den här lektionen, vi gör absolut ingenting. Jag försöker fixa en reunion i helgen för tjejerna från nian, men ingen verkar peppad förutom några stycken.. We'll see.
Puss på er! <3
Ett scenario:
Flicka går runt och tänker på pojke hela dagen. Tänker att hon har en fucking jävla skitdag men allt blir bättre när hon kommer hem och får krama den hon älskar mest.
Pojke jobbar och sliter och är trött, men försöker vara trevlig mot sina arbetskamrater.
De kommer hem, flicka har förberett middag och tvättat och diskat. Pojke slänger sig i soffan och börjar skylla allt på flicka och klagar på maten, säger att hon gör saker fel.
Jaja jättedramatiskt. Men ni fattar. Jag försöker alltid, oavsett vad, försöka vara trevlig och glad när han kommer hem, för jag vill bara göra honom glad. Men om han bara är det minsta trött så går allt ut på mig, han är hur trevlig som helst mot ALLA ANDRA men jag får ta all skit, han är alltid otrevlig, jag fattar inte.
Men det här, mina vänner, måste vara det som kallas kärlek. För oavsett hur jävlig han är och hur mycket jag faktiskt SLAVAR ibland så älskar jag honom, och stannar kvar. För jag kan inte längre tänka mig ett liv utan honom. Och även om han aldrig ber om ursäkt och hatar mig nästan när jag gråter så säger hans kramar på kvällen mer än allt han sagt under hela dagen.
That's it.
Låter det sorgligt?
Det är det inte.
Hade jag plågats av det hade jag inte suttit här och skrivit om min pojkvän, för då hade jag inte haft någon. Och sen, för att vara ärlig, så får han säga vad han vill. Jag älskar honom, och jag älskar mig själv. Och ni som känner mig vet att jag är expert på självtröstning, så lite ledsamhet hit eller dit, who gives a fuck..
I övrigt? Ska ha mens snart och vi är jättefattiga, jag har en cigg kvar och ska leva på den i två timmar om jag stannar på den här lektionen, vi gör absolut ingenting. Jag försöker fixa en reunion i helgen för tjejerna från nian, men ingen verkar peppad förutom några stycken.. We'll see.
Puss på er! <3
Kommentarer
Trackback
