disposableteen

Idag träffade jag Bobo, nemas problemas. Jag berättade lite om min livssituation just nu, frågade hur det såg ut i hans liv och blev kallad slampa x antal gånger. Och jag är okej med det, vafan, jag har ju blivit kallad det nu i två år, so thanks alot, delar ju dock inte den synen så mig råder det ingen nöd på.

Däremot, däremot... På vägen hem. Då bara slog det mig, som en örfil. Hade inte tänkt på det tidigare alls, allt var lugnt, hade träffat farsan med syster min, druckit ett par öl, tagit en cigg med Bobo.. Två människor som jag haft det ganska jobbigt med har jag träffat idag, men det var inte det som fick mig att ställa mig i hallen och ropa efter mamma som en liten flicka och gråta en skvätt mot hennes axel, det var det att jag insåg att det jag kämpat för, längtat efter, bråkat om i fyra år har jag äntligen fått, mitt arv från farmor! Jag bara insåg att jag har plötsligt fått en av de vackraste dyrgriparna jag någonsin kommer få, det är inte värt mycket pengar, men för mig är det värt allt guld i världen. Helt otroligt vad lugn jag känner mig.

Puss på er! <3