disposableteen

Hur fan kunde jag tro att jag skulle kunna sluta röka? Just nu, när allt bara faller i bitar? Jag funderar på att bli pessimist, det här med att vara positiv har inte gått så jävla bra för mig senaste tiden, känns som om varje gång jag tänker att det kommer bli bra så händer det jag aldrig hade kunnat tro skulle hända.

Jag har i alla fall börjat skolan igen nu efter lovet, lovet var lugnt men jag var oförklarligt deppig, jag vet inte varför. Kände jag på mig något redan då?
I lördags var Simon snäll och sov någon annanstans så att jag och Bobo kunde ta det lugnt och kolla lite på film och dricka vin tillsammans för att fira våran ettårsdag. I söndags vänder Simon på sig totalt, förklarar lite lätt att hans brors kontrakt går ut, "han in, ni ut, sista maj".
Vi har ingen annanstans att ta vägen! Ingen av våra föräldrar har plats för oss, glöm att vi skulle hitta en lägenhet på så kort tid.. Så jag pratar med Natha och ber om hjälp, ber henne göra vad hon kan för oss, som pratar med Charlotte och plötsligt hade vi bytt rank. Simon var inte den som hade hand om lägenheten längre, det var vi. Men anyways, jag sa att jag kunde ta the blame liksom. Dålig idé. Simon börjar tjafsa med mig på en gång på söndag och sa att jag ska försvinna därifrån, lämna min nyckel eller börja betala hyra. Fine, jag slutar väl skolan och börjar jobba. Fuck you! Han vet och har alltid accepterat att jag har betalat på det sätt jag kan. Både Charlotte och Natha blir tokiga och säger att jag ska stanna med Bobo, så jag stannar. Det slutade med att Simons bror hoppade på mig igår när Bobo jobbade och började skälla på mig och till slut gav mig ett nummer som jag skulle ringa "ifall jag ville något". Jag fick aldrig veta om det var till honom eller inte. Jag tvivlar på det.

I hela röran känner jag hur jag bara blir bitter. Jag sover dåligt, jag kan inte ha en bra dag för det är något som fuckar sig. Allt är skit, människor är skit, jag ser det mer och mer.
Kändes förjävligt när Simons bror hoppar på mig sådär. Jag är så fruktansvärt rädd för konfrontationer av män, såna som är större och starkare än mig, det går way back sen jag var liten. Skäller en man på mig så vill jag krypa ihop och gråta, för jag är så rädd att han ska slå mig, så jag börjar skaka okontrollerat. Och det spelar ingen roll att jag vet att jag inte borde skämmas, jag borde stå på mig, jag har mer rätt att vara där än någon av dem som det ser ut nu, ska han komma in i Nathas lägenhet och skälla på mig? Säga att jag är smuts? Både Natha och Bobo flippade men jag är fortfarande rädd, även om det var massa timmar sen nu. Jag vet inte ens vad jag är rädd för! Jag är rädd för att bli utpekad kanske, påhoppad, vad som helst.
Av det jag har hört i alla fall så är inte Simons bror det frommaste lammet. Ska man börja rusta för strid?
Fan vad jag hatar allt. Jag vet att det löser sig, men när?

Puss på er! <3