disposableteen

Det har varit ett tag sen jag klagade på min mamma, när jag bodde hos henne klagade jag på henne i varannat inlägg typ. Men nu när jag har mens irriterar jag mig på allt, och igår gick jag runt och tänkte på en sak hela dagen som fick mig att bara hata henne, bara sådär.

Såhär var det i alla fall. När syster skulle flytta till Umeå för att plugga blev det inget av att åka upp med hennes hyfsat nya säng, den var på tok för stor. Den hamnade hos oss "så länge" och mamma tog över min säng. Och där började min kärlek. Jag tjatade så jävla mycket om den där sängen, jag spenderade nästan varenda stund i den när jag var hemma, uteslut misstolkningar där tack. Och mamma sa det efter ett tag, "men tror du verkligen att hon kommer vilja ha tillbaka den? Jag får väl helt enkelt betala av henne om hon vill det.. Den är din nu!" och jag var sååå lycklig. Jag har inte haft en hyfsat ny säng i hela mitt liv, allt har varit begagnat eller ärvt. Så att faktiskt få en som bara var köpt några månader tidigare, utan skavanker, var ju rena jävla himmelriket. Även nu när jag bor med Bobo blir jag överlycklig så fort mamma åker bort, det betyder att Bobo inte har några problem med att vi bor där tillfälligt och vi kan sova i MIN säng! <3
Och nu är det så att pojkens säng är lite gammal. Den gnisslar och fjädringen börjar ge upp och bäddmadrassen är enormt tunn och vi båda vaknar med ont i axlar och rygg jävligt ofta. Så jag började spekulera för mig själv om vi skulle flytta över min säng ett tag, så kan vi ställa hans säng i mitt gamla rum, för det är ju fortfarande inte säkert att det är "forever" liksom, även om man så gärna vill. När jag delger mina tankar till mamma säger hon med ett finurligt jävla leende som gjorde att jag ville slå in tänderna på henne "jaa det går väl för sig. Men vi får diskutera hur du ska börja betala tillbaka till mig då."

HoldupholdupholdUP!
Någon som minns när jag klagade som faaan över pappa för den där underbara Camaron? Han vet att jag hade kämpat med näbbar och klor för att ärva den bilen. En dag får jag (bara jag, konstigt nog) plötsligt ett sms som säger "ni ungar får den! Den är eran, gör vad ni vill med den!" så jag ringer honom och börja prata om att köra ner den till Stockholm för att mecka med den, då säger han "jaha. Men jag ska ha 20.000 för att flytta ner den. Om ni säljer den ska jag ha min del av priset." VA?! Nyss FICK vi ju den, varför ska vi betala för den om han formulerar sig som om den är en gåva? Okej om vi skulle betala en viss del om vi faktiskt rustar upp den och säljer den, det var hans plan sen början, men han vet att jag älskar den, varför skulle jag göra det?
Och vad som då gjorde mig så förbannad över mamma är för att hon gör precis likadant. Hon har inte heller betalat Cissi ett skit för sängen, så om det är någon jag ska betala av är det ju henne. OCH varför formulera sig som att jag får den om jag ändå ska betala för den senare? Och hon som klagade sååå mycket på pappa.. Hon är ju sååå mycket bättre...
Ännu ett patetiskt försök av mamma till att få mig att flytta hem igen. Jag stannar hos Bobo oavsett vad, jag kan leva på nudlar en hel månad utan problem, med ryggproblem och allt. Vi bråkar mycket mindre än vad jag och mamma hade gjort om jag fortfarande bott hemma. RAAAGE.

Puss på er! <3