disposableteen

Yep, jag vet inte helt säkert, men jag kan ha svininfluensan! Ooooh, var rädda!
Egentligen är det inte så farligt. Min syster tror att jag har svinet i mig, eftersom hon hade karantänsittning med hennes polare i deras korridor för ett par veckor sen då hennes polare insjuknat.. Så hon känner igen det. Men som sagt, det är inte så farligt. Det var ganska jobbigt igår och i förrgår när jag inte kunde äta eller komma upp ur soffan, bara låg och hostade. Och så var det jobbigt igår när jag spydde två gånger. Och okej, lite jobbigt har det varit idag när hostan ligger kvar litegrann och min kropp gör så satans ont varenda gång jag hostar.. Men det har gått ner lite nu. The peak of the disease var nog igår, när jag kräktes så jävligt. Har man lite cocillana till hands så är man okej.

Idag skulle några läskiga bredbandsinstallatörer komma hit. Vi pratade lite om det, men jag trodde att alla hade glömt bort det. När Bobo påminde mig imorse blev jag rädd, eftersom det är bara jag hemma. Jag hatar att vara ensam hemma när någon ska komma in och hålla på. Jag hatar att vara i lägenheten överhuvudtaget, jag vet inte om det har med att göra det som hände förra året, men sak samma. Jag hatar det. Men jag trodde att eftersom vi alla glömt bort det kan jag gömma mig och slippa öppna dörren.
Och nu när jag sitter här helt fridfullt vid datorn så plingar det på dörren. Så knackar de. Så plingar de igen. Jag blir skraj och går in och, ja, faktiskt, jag är så feg, gömmer mig under täcket i våran säng. Vill bara bortbortbort, de är obehagliga och läskiga och usch. Sen hör jag hur de klingar lite grann med nycklar för att kolla om det finns någon nyckel i tuben och jag tänker "tack gode gud, då går de snart. De kommer inte in". Så hör jag en nyckel i låset, OCH NÅGON KOMMER IN! Då får jag råpanik och kliver upp ur sängen och går ut i hallen, där står det någon stackare och glor på mig. Jag var nog ingen vacker syn. Tufsigt smutsigt hår, påsar under ögonen och ja, det skriker sjukdom om mig. Så jag säger lite försiktigt att det inte borde komma in någon, för jag är *hosthost* jättesjuk!
Då lämpar de över kartongen till mig med en instruktionsbroschyr och någon sladd och så tackar de för sig och försvinner, stänger och låser dörren efter sig. Och kvar står jag med en tung låda i famnen och lika jävla tufsigt hår som förut. Och stora runda ögon som skriker förvirring. Allt gick för snabbt.

Jag slapp ha dem jävlarna här. Men nu måste jag sätta igång pojkarna i arbete när de kommer hem.
Ja herregud...
Puss på er! <3