disposableteen

De som känner mig vet mer eller mindre om allt strul det har varit genom åren med min pappa. Riktigt få vet att jag börjar tröttna på hur han beter sig nu. Han snålar till sig, skyller ifrån sig på att han inte har några pengar och klagar på att jag "skolkar" (jag var jävligt sjuk i november och glömde sjukskriva mig några dagar, eftersom jag fortfarande är skriven hos båda får han också ett jävla brev om det), när han aldrig lyfter på sitt feta arsle och sätter igång och arbetar. Han brukade ha pengar, massvis av det också, köpte en villa för några miljoner och köpte massvis med nya grejer, men jag kan bara komma ihåg en enda gång han faktiskt köpt något till mig som jag behövde. En outfit, kjol och tröja och strumpbyxor till det. Jag tog första bästa för att jag visste att den chansen aldrig mer skulle komma tillbaka, jag växte ur det två månader senare. Mamma hade inte lika mycket pengar, och hon fick barnbidragen, hon fick betala allt för det. Och då menar jag ALLT. Hon var tvungen att klä fyra växande barn, ge dem pengar till fritidsaktiviteter och hinna med att engagera sig i allas skolgång för att pappa inte orkade. Han hade en ursäkt för varje gång. Och nu ska han komma och skriva dryga kommentarer på min facebook, vilket är det enda stället vi nu har kontakt.

Jag är trött på att alltid bli inbjuden på middag när han har någon jävla brud där, jag är trött på att visas upp som hans jävla trofé. "Kolla mina underbara barn, jag var med och uppfostrade dem!"... Pappa har bara lärt mig att vara stark i mig själv, och när jag var yngre, att inte gråta. Han har lärt mig vad som händer när man låter bilar stå ute 24/7 och vad som händer med små små barn när man skriker åt dem att man inte får gråta.

Tack pappa. Hejdå.
Puss på dig.