Dear John.
Jag blir alltid så ledsen av såna sappy-lovefilmer. Den var riktigt bra. Ingen typisk kärleksfilm som håller sig inom ramarna för hur en kärleksfilm "ska" se ut, den lyckades till och med överraska mig.
Och få mig att gråta såklart, flera gånger.
Jag undrar egentligen vad det är. Självklart är det dessa sorgliga scener, men jag klarar inte av den där jävla perfekta hollywoodkyssen med jättefin musik i bakgrunden.
Det där lyckliga jävla slutet som är så vackert att man nästan skäms för att kolla?
Är det den typiska tanken man får, "det händer bara i filmer. Det kommer aldrig att hända mig!"?
Eller är det för att jag önskar att jag också hade någon som blev glad när jag kom hem?
Som inte bara ser mig eller hör mig, utan märker mig och lyssnar på mig?
Näh, bitter blir jag bara av kärleksfilmer. Ska dra på Paranormal activity eller nåt.
Bajs.
Puss på er! <3
Och få mig att gråta såklart, flera gånger.
Jag undrar egentligen vad det är. Självklart är det dessa sorgliga scener, men jag klarar inte av den där jävla perfekta hollywoodkyssen med jättefin musik i bakgrunden.
Det där lyckliga jävla slutet som är så vackert att man nästan skäms för att kolla?
Är det den typiska tanken man får, "det händer bara i filmer. Det kommer aldrig att hända mig!"?
Eller är det för att jag önskar att jag också hade någon som blev glad när jag kom hem?
Som inte bara ser mig eller hör mig, utan märker mig och lyssnar på mig?
Näh, bitter blir jag bara av kärleksfilmer. Ska dra på Paranormal activity eller nåt.
Bajs.
Puss på er! <3
Kommentarer
Trackback
